Ibland önskar jag att jag hade min pappa som jag kunde ringa och få en massa manliga råd från. Jag vet inte riktigt hur det känns heller, så jag sitter här och föreställer mig saker jag aldrig gjort. Visst har jag haft styvfarsan, men han finns ju inte längre och nu är jag 26 och jag vill ju bara ha en vuxen karls råd, alltså från någon som känner mig utan och innan, som är en del av mig.
Det är som en pusselbit som jag aldrig någonsin kommer att hitta. Det kommer aldrig att hända och det är bara att acceptera.
Japp, det där var väl mitt bidrag till skriva-känslor-i-bloggen-så-att-alla-kan-läsa
Varsågod.
(Jag postar den där bilden med jämna mellanrum på olika ställen i ett dumt litet hopp om att han ska hitta mig)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar