Tisdag

Vaknade av att mamma ringde vid nio imorse, somnade om och vaknade typ vid halv elva och mådde väl helt ok.
Klädde på mig till tonerna av Mars Volta (gud, hur kunde jag glömma bort det där helt underbara bandet egentligen?) och gjorde mig snygg för att sen promenera till mitt favoritcafé vid St:eriksplan. Väl där åt jag lunch och skrev klart rapporten. Känns oändligt skönt att den är klar, ett ångestmoment mindre.
Hatar att skriva rapporter, uppsatser eller att skriva tråkiga saker öht. Känns så stelt och tråkigt, något som liksom MÅSTE göras bara för att man ska känna sig duktig.
Ärligt talat så känner jag mig nog en aning duktig, men mest lättad över att jag är klar med skiten. Hoppas att det är min sista rapport som jag skriver. Hoppas att det är sista gången som jag måste agera projektledare för ett projekt också.
Samtidigt som att jag faktiskt har lärt mig mycket på vägen så har det mestadels bara varit slit, släp och grav ångest över "tänk om allt blir katastrof?!" samt en jävla massa ifrågasättande om hur mitt arbete ska skötas istället för att koncentrera sig på VAD det är som ska göras.
Hädanefter kan jag lugnt säga att alla projektledare har min totala förståelse, empati och sympati samt respekt.

Det var så länge sedan som jag ritade något och fick förkovra mig i att skapa. Det känns ganska jobbigt faktiskt, för det är min kanal för avreaktion och finnande av balans. Nu har allt liksom buntat upp sig inom mig, jag har miljoner av idéer som jag vill sätta på pränt men jag får liksom aldrig ro till att göra det. (blir jag olycklig av detta?)
Paradoxalt nog så har jag ritat mina bästa verk medans jag suttit och jobbat på mitt extraarbete som innebär mycket kundmöten och då blir jag avbruten jämt, men stundtals kan det vara ganska lugnt och då finns det inte så mycket att göra. Underbart att få ta fram sina pennor och bara sätta igång.
Jag älskar tomma pappersark och vässade, hårda, blyertspennor!
Sen är det bara att sätta på bra, lugn musik och sätta igång. Sen när det är klart så är känslan obeskrivlig, den där känslan av att man är nöjd och stolt och känslan av kompetens...det är liksom en blandning av allt det där plus något mer som jag inte kan sätta fingret på. Man har liksom skapat ett "barn" som man kan varenda millimeter på.


Nu sitter jag hemma och lyssnar på Portishead, ett av mina favoritband, och bara tar det lugnt. Känner mig tillfreds med tillvaron.